Ungefär såhär

Ungefär såhär

Handgranatskastande horor?

DekadanserPosted by Jarelind Thu, April 16, 2015 16:45:02
Jag hann skriva nästan 12.000 tecken i mer eller mindre affekt tidigare i veckan, efter att radioprogrammet Tendens i P1 totalhavererat.
Sedan besinnade jag mig, vilket till viss del kan vara en eufism för "fegade ur", och lät bli publiceringsknappen.

Det jag och många andra reagerade på var alltså dessa båda knappa halvtimmar:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/529663?programid=3381

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/529702?programid=3381

Rent journalistiskt är det andra avsnittet ganska mycket mindre dåligt än det första. Men i mina öron är det trots allt problematiskt att ställa frågan "Vad tänker du om att det finns matcher där du inte kan ta med hela familjen eller dina barn?" och därigenom slå fast att det är så, att det finns sådana matcher. Ingen fråga om vad det är som gör att det finns de som anser att det är så. Detta ihop med förbluffande ogenomtänkta formuleringar som att "otämjd passion" beskrivs som någonting odelat bra, utan att reflektera över att det kanske är den där otämjda passionen som är granne med rädslan att få en handgranat kastad i skallen.
Och visst kan man reagera på att en person som får komma till tals drar paralleller mellan svenska fotbollssupportrar och Isis eller Ku Klux Klan, utan att få en följdfråga på det.

(Det första avsnittet är, ur ett journalistiskt perspektiv, så övermåttan uselt att jag inte ens vet var jag ska börja. Eller fortsätta. Så jag lämnar det därhän. Lyssning sker på egen risk.)

Handgranater, undrar ni? Ja, handgranater.
http://www.expressen.se/kronikorer/diamant-salihu/tusentals-skrek-forolampningar-i-kor/
Expressens Diamant Salihu har gått på två matcher de senaste åtta åren och vet därmed snudd på ingenting om hur det är att gå på fotboll i Sverige. Det är inte det som är problemet. Problemet är att han tar på sig, (eller åläggs?), att förklara för andra som inte vet någonting om hur det är att gå på fotboll i Sverige hur det är att gå på fotboll i Sverige.
Uppenbarligen känner sig Salihu obekväm, förvirrad och rädd. Det finns situationer i vardagen där jag känner likadant, i andra sammanhang. Och ingen kan sätta sig över en annan människas tolkningsföreträde vad gäller ens egna upplevelser.
Det Salihu upplever som skrämmande var nog, gissar jag, i mångt och mycket en liknande upplevelse som fick mig fast någon gång där i slutet av 80-talet. Som fick mig att tjata mig tillbaka till matcherna, med målsmans sällskap till en början.

Nåväl. Även om detta hann jag skriva en del, men känner mig inte längre nödgad att till viss del i princip upprepa vad Christoffer Eriksson och Elena Lövholm i dagarna formulerat på sina respektive bloggar.

http://crackedcopy.se/tjena-din-hora-hur-mar-du-idag/

http://blogg.svt.se/elenasfotbollsblogg/fotboll-och-javelskap/

Salihu fick såklart mothugg kors och tvärs i mailkorg och via Twitter. Det fick även honom att dra paralleller till "IS, gäng och SD". Fotbollssupportrar är en "lättkränkt mobb", tydligen mer så än ovan nämnda företeelser. (Man undrar hur många gnällmail han fått från IS, för att kunna sätta det i paritet med detta ...)
Visst finns det en hel del ömma tår i supporterled. Där finns det onekligen också saker att jobba på. Men handgranat-krönikor minskar inte direkt polemiken eller skruvar ner primalskriksljudnivån med vilken "diskussionerna" ofta förs.

Jag hade tänkt släppa det här helt, efter att ha varit latent förbannad i några dygn. Jag hade svårt att formulera alla tankar. För jag vill inte vara den som försvarar allt som görs i klubbars namn, eller den som negligerar att språkbruket fortfarande (även om det är milsvid skillnad mot det 90-tal under vilket jag växte upp) är ett högljutt vittnesmål om ett, i mina ögon, rejält sunkigt och mer eller mindre strukturellt inställnings- och omvärldsåskådningsdebacle vad gäller inte minst sexism.
Det FINNS problem. Det finns en viktig debatt att ta, som alla (eller iaf de allra flesta) skulle tjäna på, inbillar jag mig. Men just nu är det så många som vrålar så högt och hetsigt om helt befängda saker att den svårligen låter sig föras offentligt.

Newsflash för en massa människor: era barn hör, dessvärre, ord som hora, fitta och kuk på skolgården också. Eller på bussen. Eller läser i tidningar och hör på TV. Utan att det spelas en fotbollsmatch i nära anslutning. Det är inte ett isolerat problem på allsvenska arenor.
Argumenten och beskyllningarna och nidbilderna ... vi är väldigt många som inte känner igen oss. Vi är många som upplever matcher som det senaste 08-derbyt som en av årets absoluta höjdpunkter, alla kategorier.
Det är tusen och åter tusen vars lungor fylls under dessa timmar, vars ryggar sträcks och hjärtan bultar. Det är tusen och åter tusen som kramas. Det är tusen och åter tusen som lever. Och genom dem lever vår fotboll.
Man måste inte förstå det. Man måste inte tycka om det. Men man måste närma sig det med ett öppnare sinne än nu är fallet på många håll.

Nu är jag alldeles trött i skallen och jag ser att det här blev längre än jag hade tänkt, trots allt. Och då har jag svalt en del förtret och valt att inte ens gå in på andra ämnen som berörs i ovan länkade inslag och texter. Jag vet inte ens exakt vad jag vill med det här. Levde jag som jag lär borde jag således inte publicera det här heller. Men nu gör jag det ändå. Som mitt första inlägg på den här sidan. Jag får se hur länge jag låter det ligga kvar. Och när nästa eventuellt kommer. Den som lever får se.

Tack för ordet.